Vägen hit har varit lång...

I slutet av augusti fick jag min första tid på Dala ABC i falun. Både mamma och pappa var med och det var första gången de fick höra mej berätta hur allt låg till egentligen. Det var ett grymt jobbigt samtal, mer tårar än ord... Sedan fick jag en ny tid till enskilt samtal med A. Vi kom fram till (rätt självklart) att jag hade håg ångest angående all mat jag åt, för att dämpa den kräktes jag, tränade jag eller så lät jag bli att äta alls. A ville att jag skulle sluta med en av mina ångestdämpare med det samma, jag fick välja vilken. Träna ville jag inte välja bort och jag var inte beredd att börja äta så mkt som hon rekommenderade då, så mitt val blev att sluta kräkas! Så sedan v 37 har jag hållit fast vid det, trotts att det flera ggr har varit väldigt jobbigt! Att sluta kräkas hade sina nackdelar oxå faktiskt! tro det eller ej, men bara på kort sikt; kroppen lägger på sig vätska när kräkningarna upphör, speciellt i ansiktet, magen och låren. Men jag stod ut med "tjockiskänslan" och svullnaden gav med sig =)

Sedan följde upptrappning av mat, vi började med frukost; 2 dl yoghurt musli och en hårdbröd skiva iaf! Jag har haft väldigt svårt att släppa på mina light produkter och det är något som hänger med än... Vi satte sedan upp en gräns för träningen; högst 1,5 h motion om dagen. Det beslutet tog väldigt hårt, jag kände mej lat, blev lätt rastlös och rädslan att gå upp i vikt var hemsk! Jag vägde mej vid ett tillfälle i oktober och hade då gått upp 2 kg, Jag fick inte panik som jag trodde jag skulle få och litade på att det inte skulle skena iväg om jag fick till ett regelbundet ätande. Suget efter godis har jag alltid dragits med och vissa dagar har jag hetsätit stora mängder... Men till skillnad från förut har jag behållit det och stått ut med ångesten, visst har jag tränat mkt längre än 1,5h vissa ggr i kompensation men inte alls på samma sätt... Jag började gå i en samtalsgrupp för dem som hetsåt och insåg att jag var inte själv! De hade samma tankar, samma problem och samma jobbiga upplevelser som mej, den gruppen går jag i än och den hjälper mej otroligt mkt! (L) Innan jul hade jag fått till ett regelbundet ätande och träningen var normal; jag tränade 3-4 ggr i veckan och inte längre än 1,5 h. (det var dock en period jag var så trött att det inte alls blev någon träning, och det skrämde mej. om man sköter maten ska man väl inte vara trött!! Men det var kroppens sätt att återhämta sig)

Jul/nyår blev ett bakslag värre än de andra, det hade inte behövt vara så om jag bara hade låtit bli att väga mej... Jag vägde mej och blev så upprörd över siffran att jag var beredd att ge upp allt! ABC kunde ta sin jävla metod å dra, tyckte jag. Jag var nästan på färd till affären till diethyllan i början av januari. Då kom tankarna på framtiden; hur vill jag att min framtid ska se ut? Vill jag ta en dietkur varje gång jag ställt mej på vågen och väger mer än 50 kg? Det skulle aldrig funka på längre sikt! Jag har underbar familj, vänner och framförallt pojkvän som jag vill ha en lycklig framtid med! Inte en framtid där jag helatiden kommer ha en ätstörning eller en framtid där jag hela tiden är missnöjd med mej själv... Så jag åkte till ABC =) Nu är jag på gång igen, det är lättare att ta sig tillbaka upp på banan igen när man vet hur bra och fint det är vid det ställe jag ramlade av =)

Jag har bestämt mej för att inte väga mej på ett långt tag, kanske aldrig mer. Jag har hela tiden dragits med rädslan att bli tjock och ett sätt jag var och varannan vecka "kontrollerar det med är att jag provar kläder. Jag provar alla mina sommar kläder, från den tiden jag vägde mindre och jag blir lika chockad varje gång jag kan ha de där små jeansen =D Jimmy säger jag bara har gått upp i muskler, så vi håller oss till den versionen ;)

Jag har en lång väg kvar, men jag gör små framsteg hela tiden! Dock finns det dagar jag knappt äter och ångesten och suget är grymt starkt, dagar jag tränar 3 timmar och dagar allt känns hopplöst. Men jag kämpar vidare, för jag vet att det är värt det!