19 år

Jag fyller tydligen år igen ;) Har haft släkten över på fika, smörgårstårta och fruktsallad =) Väldigt mysigt! Fick även frukost på säng i morse av världens bästa storasyster =) Nu har gästerna gått å jag har myst ner mej i soffan med lite naturgodis =P

FetTisdagen

Semeldagen har spenderats i Falun på ABC, där åt jag både mellanmål och lunch, en mycket god pastarätt med skaldjurssås =) Men den där semlan har legat å gjort sig påmind i tankarna hela dagen... Jag har inte ätit någon semla på hela året och har hela tiden sagt att på fettisdagen ska jag iaf få äta en, så i affären hamnade två vaniljsemlor i korgen (varför säljs dom inte styckvis?). Efter middagen tog jag en kopp te och avnjöt min semla =) Den som blev kvar bjöd jag snabbt bort till Elin som blev så glad =) Det va bra, så slipper den stå i kylen å psyka mej imorgon ;)

Helgerna går jämt för fort...

I torsdag åkte jag bil hem med Emelie och Glenn, så mkt skönare än att åka buss och tåg! Jimmy som jobbar i Oslo på veckorna kommer oxå hem på torsdagar så det är skönt att iaf ha en extra dag med honom!

I torsdag kom han hem med 10 röda rosor och ringen jag fick i julklapp! =') (ringen var för liten, men nu passar den) Han är den mest underbara som finns!♥ I fredags var vi ut och åkte skoter i det fina vädret! Känslan och friheten att köra skoter är helt ofattbart och kan inte beskrivas med ord, det måste upplevas!

På Kvällen var vi ut och åt alla hjärtansdag/6 månaders middag =)

Efter middagen åkte vi på affären och jag föll som vanligt för godissuget =/ plockade ihop en liten påse (mkt mindre än vad jag brukar iaf) och åkte hem. Men väl hemma hade suget försvunnit och påsen fick tillbringa helgen i skafferiet! Grymt stort framsteg för mej, förut om jag har köpt godis har jag nästan intalat mej själv att jag är tvungen att äta upp det bara för att, men inte den här gången =) (lite stolt;))

Lördagen bjöd oxå på härlig skoteråkning =) Lite felkörning gjorde att vi hamnade i skidbacken men annars gick det bra ;) Min kära storasyster fyllde 21 år i lördags oxå och jag hade lova att baka, det blev lite snävt om tid men jag hann få ihop kakan och god blev den! Även denna dag gjorde jag framsteg, innan skulle jag inte ens haft tanke på att fika... Rädslan för att gå upp i vikt, att inte ha tid att träna bort de och att "allt eller inget" tankarna skulle dra igång hade hindrat mej, men jag åt kladdkaka + grädde och en bullen! Och efter det var det bra! =D Åt till och med middag på kvällen utan problem =) Vi fick till och med med oss den kaka som blev kvar, men suget efter den fanns inte på kvällen och det känns så underbart!

På söndagen när vi vaknade var det typ storm ute, så vi tog oss en mysdag inne ist, var bara ut å skottade lite snö. Åt upp kladdisen till kaffet och våfflor till middag. Jag skulle även köra Emelies bil ner till blge själv igår och då blev det att jag åt godiset i bilen... =/ Så igår var ett enligt mej bakslag och ett dåligt avslut på en så underbar helg =( Men jag ska väl inte lägga vikt på det dåliga i nuläget..? Väl nere i Blge fick cykeln rädda mej från lite ångest iaf...

Hoppas ni haft en bra helg!

Vägen hit har varit lång...

I slutet av augusti fick jag min första tid på Dala ABC i falun. Både mamma och pappa var med och det var första gången de fick höra mej berätta hur allt låg till egentligen. Det var ett grymt jobbigt samtal, mer tårar än ord... Sedan fick jag en ny tid till enskilt samtal med A. Vi kom fram till (rätt självklart) att jag hade håg ångest angående all mat jag åt, för att dämpa den kräktes jag, tränade jag eller så lät jag bli att äta alls. A ville att jag skulle sluta med en av mina ångestdämpare med det samma, jag fick välja vilken. Träna ville jag inte välja bort och jag var inte beredd att börja äta så mkt som hon rekommenderade då, så mitt val blev att sluta kräkas! Så sedan v 37 har jag hållit fast vid det, trotts att det flera ggr har varit väldigt jobbigt! Att sluta kräkas hade sina nackdelar oxå faktiskt! tro det eller ej, men bara på kort sikt; kroppen lägger på sig vätska när kräkningarna upphör, speciellt i ansiktet, magen och låren. Men jag stod ut med "tjockiskänslan" och svullnaden gav med sig =)

Sedan följde upptrappning av mat, vi började med frukost; 2 dl yoghurt musli och en hårdbröd skiva iaf! Jag har haft väldigt svårt att släppa på mina light produkter och det är något som hänger med än... Vi satte sedan upp en gräns för träningen; högst 1,5 h motion om dagen. Det beslutet tog väldigt hårt, jag kände mej lat, blev lätt rastlös och rädslan att gå upp i vikt var hemsk! Jag vägde mej vid ett tillfälle i oktober och hade då gått upp 2 kg, Jag fick inte panik som jag trodde jag skulle få och litade på att det inte skulle skena iväg om jag fick till ett regelbundet ätande. Suget efter godis har jag alltid dragits med och vissa dagar har jag hetsätit stora mängder... Men till skillnad från förut har jag behållit det och stått ut med ångesten, visst har jag tränat mkt längre än 1,5h vissa ggr i kompensation men inte alls på samma sätt... Jag började gå i en samtalsgrupp för dem som hetsåt och insåg att jag var inte själv! De hade samma tankar, samma problem och samma jobbiga upplevelser som mej, den gruppen går jag i än och den hjälper mej otroligt mkt! (L) Innan jul hade jag fått till ett regelbundet ätande och träningen var normal; jag tränade 3-4 ggr i veckan och inte längre än 1,5 h. (det var dock en period jag var så trött att det inte alls blev någon träning, och det skrämde mej. om man sköter maten ska man väl inte vara trött!! Men det var kroppens sätt att återhämta sig)

Jul/nyår blev ett bakslag värre än de andra, det hade inte behövt vara så om jag bara hade låtit bli att väga mej... Jag vägde mej och blev så upprörd över siffran att jag var beredd att ge upp allt! ABC kunde ta sin jävla metod å dra, tyckte jag. Jag var nästan på färd till affären till diethyllan i början av januari. Då kom tankarna på framtiden; hur vill jag att min framtid ska se ut? Vill jag ta en dietkur varje gång jag ställt mej på vågen och väger mer än 50 kg? Det skulle aldrig funka på längre sikt! Jag har underbar familj, vänner och framförallt pojkvän som jag vill ha en lycklig framtid med! Inte en framtid där jag helatiden kommer ha en ätstörning eller en framtid där jag hela tiden är missnöjd med mej själv... Så jag åkte till ABC =) Nu är jag på gång igen, det är lättare att ta sig tillbaka upp på banan igen när man vet hur bra och fint det är vid det ställe jag ramlade av =)

Jag har bestämt mej för att inte väga mej på ett långt tag, kanske aldrig mer. Jag har hela tiden dragits med rädslan att bli tjock och ett sätt jag var och varannan vecka "kontrollerar det med är att jag provar kläder. Jag provar alla mina sommar kläder, från den tiden jag vägde mindre och jag blir lika chockad varje gång jag kan ha de där små jeansen =D Jimmy säger jag bara har gått upp i muskler, så vi håller oss till den versionen ;)

Jag har en lång väg kvar, men jag gör små framsteg hela tiden! Dock finns det dagar jag knappt äter och ångesten och suget är grymt starkt, dagar jag tränar 3 timmar och dagar allt känns hopplöst. Men jag kämpar vidare, för jag vet att det är värt det!

I found love in a hopeless place

I slutet av maj tyckte Anna att vi skulle dra till puben på drevsjö, hon hade precis tagit körkort och fick därför inte köra på norska sidan, så jag erbjöd mej att köra från gränsen. Jag befann mej i min "bubbla" och hade inte varit ute bland folk på väldigt länge.. Jag var blyg och höll mej till ett hörn mestadels av kvällen. Plötsligt kommer en kille fram och börjar prata med mej, han bodde på idre sa han och ville gärna ha skjuts hem om vi hade plats. Vi prata väl en stund och det visade sig att han hade sett mej köra traktor och tyckte det va så coolt ;) Vi hade en ledig plats ner till Idre så han fick väl åka med, det blev många stopp av olika anledningar ;P haha men jag hoppade av i Drevdagen därifrån körde Anna.

Dagen efter fick jag en vännförfrågan på fb av Jimmy Kvilten =) Helgen efter "råkade" vi båda befinna oss i Vansbro på crusing ;) Jag och Sofie satt å kollade på bilar när vi fick syn på hans bil, och det gick inte många minuter innan jag fick ett sms som undrade var jag satt någonstans =) Vi fick åka med i hans bil och drog oss långt in på natten i

nnan vi skildes åt, dom åkte till Idre och vi till Blge. På vägen hem fick jag de sötaste sms som fick hela mej att pirra =) Vi träffades på Idre helgen efter och firade sedan midsommar tillsammans.

Vi kom varann allt närmare varandra och det skrämde mej lite. Han höll på att spräcka min bubbla av kontrollen jag hade över maten och träningen, jag var så rädd att visa känslor och lät ingen komma mej nära. Då åkte jag till Blge, slutade hör

a av mej och hoppades på att jag skulle glömma honom; han förtjänade någon bättre än mej! Jag tänkte på honom varje dag och när jag väl åkte hem började vi träffas igen, jag var rädd att han inte skulle vilja träffa mej mer, men jag tog mod till mej och berättade hur jag hade det och mådde... Rädslan över att han inte skulle vilja vara med mej pga mina problem var jätte jobbig, men det var något jag var beredd att stå ut med för jag ville verkligen vara med honom! Men han stack inte, han valde att finnas där för mej =) Sedan dess har han alltid visat sin kärlek till mej, han har funnits där när jag gått igenom allt det jobbiga som hänt den här hösten. Han har fått mej att inse vad som är viktigt i livet, det är inte siffran på vågen som gör en lycklig! Det är vad man gör av sitt liv, vilka man delar det med. Han

har visat mej vad äkta kärlek är och det är tack vare han som jag har orkat kämpa vidare många ggr.

Han är den mest underbara person jag har träffat! Han vill alla väl, han är hjälpsam och generös, han får mej att skratta och är bäst på att muntra upp mej när det är jobbigt, han är förstående och stöttande! Söt är han oxå ;) å en sak till; Han vill vara med mej =)

Idag har vi varit tillsammans i 6 månader och jag ser fram emot att spendera framtiden med honom! Jag älskar dej Jimmy Kvilten!

Min resa till helvetet

Jag vet inte hur jag ska börja riktigt. ni som läst min blogg tidigare vet vilken träningshysteri jag ägnat mej åt och intaget av mat har dessvärre varit mindre. Jag ska ta det från början.

snart två år sedan tyckte jag att det skulle vara skönt att bli av med några av de överflödiga kilon jag bar omkring på. jag började röra på mej fler ggr i veckan, drog ned på kolhydraterna och mådde rätt bra. Sedan fick jag höra om dieten LCHF; ät mycket fett, håll dej mätt och gå ner i vikt utan att anstränga sig! Jag gick in för detta sten hårt + träning. Mitten av sommaren hade jag väl tappat några kilon, men det gick ju såå trögt.... Jag fick då tips om naturdiet; låg kalori diet som består av 5 shakar/dag= 500 kalorier. Med den här dieten gick man garanterat ner i vikt om man behövde inte anstränga sig alls! Jag inhandlar en kur för 2 veckor och startade. Visst gick jag ner men suget efter mat var outhärdligt... Så smart som man är bestämmer man sig för LCHF igen, som är rena motsattsen (stackars kropp!) Jag gick ju så klart upp lite och fick då för mej att om jag inte behöll all mat (kalorier) jag åt skulle jag inte gå upp i vikt mer. På hösten 2010 började jag spy upp det jag ätit, till en början bara de gånger det blivit "för mkt" mat, som senare ledde till allt oftare, jag bytte ut kräkningarna mot ännu en naturdietskur. Jag tyckte jag hade det under kontroll fram till jul/nyår 2010, då bestämde jag mej för att 2011 skulle bli ett år utan kräkningar och en normal vikt ned gång. Då hade jag gått ner ca 15 kg. Jag Började trappa upp med riktig mat lite smått (och behöll den), men förutsättningarna för det var att jag skulle ha sten koll på hur många kalorier maten innehöll och att jag gjorde av med det + lite till. I julklapp fick jag ett gym kort av mamma å pappa på maserhallen och det blev flitigt använt! Min dag kunde börja med en timmes promenad till skolan, 1 hårdbröd macka till frukost, 1 shake till lunch, en timmes promenad hem, sen till gymmet där jag kunde vara upp till 4 timmar, sedan hem och äta en sallad till middag, som kunde ta upp till en timme att göra för att jag skulle väga och räkna kalorier i allt! och då menar jag allt! Jag kunde inte bli bjuden på mat och om jag blev det åt jag bara det jag visst inte innehöll så mkt kcal, sedan blev det antingen en timme på cykeln eller en löptur. Att handla kunde ta mej flera timmar för att jag skulle jämföra alla kcal värden på varorna. Jag gled ifrån hela min familj och mina vänner. Jag var inte social alls, det ända jag tänkte på var att gå ner i vikt och hur bra allt skulle bli när jag var klar. Vid påsk 2011 hade jag kämpat mot vikten i ett år och lyckats gå ner 38 kg. Jag hade då slutat helt med shakar, men åt väldigt lite och tränade väldigt mkt. Jag lovade alla runtomkring mej som vid det laget började bli riktigt oroliga, men jag brydde mej inte, att jag skulle trappa ner på träningen och äta mer, då kom suget efter alla näringsämnen som jag hade brist på, jag kunde äta allt och lite där till, då kom även kräkningarna tillbaka, jag åt och spydde i omgångar.

Det kunde hålla på hela dagarna, jag skämdes, mådde skit dåligt, tyckte jag saknade disciplin och fattade inte var suget kom ifrån!

Alla runtomkring mej sa att jag var grymt smal och att jag borde ge mej med all träning. men det ända jag såg var mina feta ben och magen som aldrig ville försvinna. Hela sommaren 2011 varvades med träning, kräkningar och kcal räkningar, jag vägde då 50 kg.

Jag hade under en längre tid vetat om att jag hade problem, men det var när sommarlovet led mot sitt slut som jag insåg att jag aldrig skulle orka med skolan om jag fortsatte så här och att jag aldrig skulle kunna ta mej ur mitt beteende på egen hand. Jag drog ut på det in i det sista men dagen innan skolan började drog mamma med mej till både skolsköterskan och ungdomsmottagningen, tillslut hamnade jag på en klinik i Falun för personer med ätstörningar.

Jag befann mej i helvetet och insåg att vägen därifrån inte var varken rak eller lätt.

Så nu vet ni om min resa till botten och jag ska sedan skriva hur jag kämpat till dit jag är i dag och min fortsatta strid mot en normal relation till både mat och träning.